Alla säger att man vill vara liten igen, inklusive jag. Men när ni var liten, fick man åka alla stora karuseller då,  vara ute sent, titta på vilken film du ville. Okej vissa saker var ju också bättre när du var liten, som tillexempel när du somnade så var de alltid någon som bärde in dig till din säng, du blev aldrig riktigt sårad utan  blev ledsen när man ramlade. Men allt blev bättre när någon blåste eller du fick godis. Du kände dig aldrig ensam eller övergiven, de fanns alltid någon som kunde sitta med dig när du skulle sova eller när du var ledsen. Ingen brydde sig hur du såg ut, du var liten, då var man alltid söt. Och alla dessa julklappar, när halva rummet var fullt av julklappar. De viktigaste för dig var att ha en speciell leksak i affären Men nu när du är äldre, ditt ansvar blir större, när du blir riktigt sårad så gör de så himla ont på insidan, de kanske inte alltid syns. Alla säger att "de blir bättre" "strunta i dedär nu" osv men hur kan man säga så egentligen, hurfan kan man veta. De har ju blivit värre genom åren. Man ska alltid vara den mogna i familjen. De är som att man måste vara helt perfekt för att bli accepterad av någon, om man inte vill förlora dom. Om inte tänka på allt i skolan, nu oroar man sig för framtiden. De viktigaste för oss nu är att få behålla sina vänner som man haft hela livet, nyu när man splittras, blir äldre och förändras. De är då man får veta vilka som verkligen är äkta. Du flyttar hemifrån, växer upp. Skaffar en egen familj, släktingar dör, en efter en. Allt förflutet är borta och du måste starta om allt på nytt, de enda som finns kvar är minnen. Minnen från familjen, vänner, skolan, alla dagar du skrattat, träffa nya människor. Allt blir minnen å du blir bortglömd av hälften, som du kanske hade så bra kontakt med förut. De har fått mig att inse att man verkligen ska ta vara på tiden man har med alla man älskar. För en dag kan allt vara slut, aldrig mer få se dom, aldirg få höra deras röst igen, och aldrig mer få vara i deras armar. Ta vara på allt.